Jag är landskapsarkitekten som bytte bana och blev spirituell coach och som älskar att vara kreativ med min röst. Jag uppskattar genuina möten med människor, men är samtidigt introverten som laddar mina batterier bäst ute i naturen. Jag har sedan barnsben känt alla känslor och skeenden starkt i min kropp. Oavsett om det varit mina egna eller om jag plockat upp andras.

 2017 utvecklade jag panikångest och kämpade för att hitta fotfästet igen. Inte långt efter mitt insjuknande började det märkas att min pappa inte mådde bra, och i mars 2018 förlorade vi honom i suicid. 

Att förlora en närstående i självmord önskar jag ingen.  Det finns ett sådant stigma kring vad självmord är som är svårt att bryta. Under fem år kunde jag inte berätta för min omgivning att pappa dött av suicid av rädsla över hur den andre skulle reagera. Jag orkade helt enkelt inte. När jag väl började våga berätta vad som hänt pappa kändes det som att en stor tyngd släppte. 

För att självmord inte ska bli en tyngre börda att bära (än vad det behöver vara) tror jag att vi efterlevande tids nog behöver äga vår sanning och prata om självmordet. -I alla fall var det så för mig. När stigmat kring självmordet inte längre fick styra släppte det mig på många sätt fri. 

Åren mellan 2018 och 2023 hände mycket. Jag fick äntligen bli mamma till en liten son (det absolut bästa som hände under dessa år).  Jag kämpade med förlusten av pappa, att avsluta min utbildning och jag min egen hälsa. När jag  gick i mål med studierna våren 2023 var jag en urholkad version av mig själv. Jag var trött, men kunde inte sova, jag hade konstant puls och var övertygad om att jag skulle dö i sömnen. Mitt barn var det första barnet att bli lämnad och den sista att bli hämtad på förskolan. Jag grät i bilen påväg till jobbet och i bilen påväg hem från jobbet. 1,5 månad tog det innan jag gick in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression.